För cirka en månad sedan blev jag diagnostiserad med svår depression med tillhörande svår ångestproblematik. Det var ganska jobbigt att få det svart på vitt samtidigt som det var en lättnad. Nu vet jag att det finns en förklaring till allt som pågått under ganska lång tid. Det är förklaringen till varför jag dragit mig undan att träffa folk, det är förklaringen till att jag i princip inte är intresserad av att göra något alls. Det här med att träffa folk eller ens prata med folk i telefon framkallar enorm ångest och det känns väldigt jobbigt för det känns som att jag stänger så många ute.
Vissa dagar fungerar jag rätt så normalt medan jag vissa dagar inte fungerar över huvud taget. Det är tufft. Jag pluggar 100% fast egentligen skulle jag behöva vara sjukskriven men tack vare att CSN är helt dumma i huvudet. Eftersom jag fortfarande inte fått besked huruvida jag är värd att få tillbaka studiemedlet (trots att jag pluggar på 100%) så kan jag heller inte bli sjukskriven, i alla fall inte om jag vill ha pengar. Jag ligger mitt emellan instanser och på något sätt "finns" jag inte i systemen. Det är så otroligt frustrerande och deras bemötande under hela den här resan har varit fruktansvärt arrogant.
Jag har inte orkat skriva om just det här utan det har på något sätt känts som en hemlighet men egentligen är det ju inte det och känner att jag vill vara öppen om det. Nu går dagarna åt till att försöka hitta tillbaka till mig själv, jag är liksom borta och jag känner inte igen mig själv. Det är lite läskigt, men ibland kommer jag tillbaka för en stund och det är dom tillfällena som räknas. Jag ska kasta ut Tantens kompisar fortare än fort, hur jobbigt det är må vara.
