Tugga, svälj och tittut!

Jag känner mig lite som en ko. Ni vet, dom står i sin hage och tuggar sitt gräs, maler på dagarna i enda. Så gör jag också, känns det som. Jag äter och jag äter, sen äter jag lite till, allt för att lära mig hur man äter normalt. Det blir så bisarrt när man jämför hur mycket man behöver äta med hur jag har ätit, det är som en helt ny värld och det känns helt sjukt! Men jag maler på. På ätstörningsenheten får jag höra att jag är ett praktexemplar på en patient som har enormt mycket motivation och vilja att bli frisk och det känns verkligen superskönt att få det bekräftat, jag tycker ju att jag är duktig när jag äter som en häst (eller ko?!). För att klara det så lever jag under mottot: tugga och svälj tills maten på tallriken är slut. Jag försöker att inte lägga in några tankar och känslor i det för då kommer jag nog ingen vart. För att slippa tänka på hur mycket mat som är en portion och allt det där så har jag här mina bästa kompisar. Dom ser ut som plastleksaker för sandlådan men är i själva verket mått som visar hur mycket man ska ha av varje "grupp" Helt fantastiska enligt mig. Så här ser det ut såhär (lånad bild)

Det är extremt kämpigt att få det här att fungera, det är verkligen som ett heltidsjobb då jag måste äta var tredje timme sex gånger dagligen. Som sagt, jag äter hela tiden! Det är ju en enorm omställning för kroppen och ibland sparkar den bakut men oftast går det bra. Jag ska kämpa och kämpa tills jag blir frisk!

Bulimia nervosa...

.... är jobbigt att läsa och skriva. Men numera är det min vardag.

Sedan tonåren har detta monster bott inom mig. Monstret kom fram då och då men jag lyckades alltid tämja det och fortsätta leva normalt. För två år sedan började monstret dyka upp allt oftare och jag fick svårare och svårare att tämja det. Efter allt som hänt så har jag tappat greppet helt och nu sitter jag här med den där diagnosen, Bulimia nervosa. Det här monstret är lurigare än många andra och det är svårt att förstå hur man medvetet väljer att plåga sin kropp såpass mycket. På ett sätt var det skönt att få diagnosen, att få veta att det faktiskt är en sjukdom och att jag inte kan fixa det här själv. Jag får hjälp nu och slipper kämpa för mig själv. Den här sommaren kommer bli extremt intensiv, jag ska jobba mot att bli frisk, ett heltidsjobb alltså. Det är som att lära sig att känna sig själv igen och att lära sig att äta igen, för det är något jag helt glömt bort hur man gör. Hur stor är en portion mat?

Att skriva om det här känns läskigt, det har ju varit något jag levt med i hemlighet sedan jag var 13. Det är läskigt att "komma ut", men jag måste säga att det samtidigt är fruktansvärt skönt. Bulimi är en sjukdom som oftast inte syns utåt så därför har jag bestämt mig att jag vill prata om det. Det är en sjukdom som många lever med, i hemlighet. Jag väljer att försöka vara helt ärlig med den här diagnosen och dom andra två. I mitt sjukskrivningsintyg står: Bulimia nevrosa, depression och ångesttillstånd, det är helt galet vad man kan tappa greppet ibland. Jag går nu i behandling på ätstörningsenheten här i Piteå där jag får förmånen att få otroligt bra vård med otroligt kompetenta behandlare.Det här påverkar även min värk rätt negativt men det positiva är att min värk säkert kommer bli bättre ju bättre jag mår. Jag är mer än någonsin motiverad att bli frisk. Tänk, om ett tag (som får ta hur länge det än behöver) kanske jag kan ha ett "normalt" tänkande kring mat och mig själv, något som jag inte haft sedan jag var 13, vilken befrielse!

PS.
Jag har stängt av min facebook på obestämd tid. DS