Imorgon ska jag äntligen få träffa min nya läkare på min nya hälsocentral och med tanke på mina tidigare erfarenheter är jag livrädd. Livrädd för att än en gång inte bli tagen på allvar, livrädd för att än en gång få höra kränkande saker och att jag bara vill ha medicin.
Dom senaste veckorna har jag varit helt utan Paraflex och Tramadol och jag har knappt tagit någon Alvedon. Jag kände att jag var tvungen att testa och se hur jag mår utan mediciner. Det har gått oväntat bra men det har varit långt ifrån behagligt. Eftersom jag inte har haft muskelavslappnande har både nacke och ben krampat flitigt och benen har ilat otroligt mycket, men jag har klarat det! Under den här tiden har jag lyckats kartlägga hur en vecka faktiskt kan se ut nu när jag pluggar 100%. Jag har minst tre dagar varje vecka som jag inte fungerar alls, då jag i princip är sängliggande. Resterande dagar funkar jag okej men blir otroligt trött för minsta lilla och jag orkar inte plugga särskilt länge varje dag då jag har extremt svårt att orka koncentrera mig. Som tur är så är kursen jag läser just nu superlätt så jag hinner med allt trots mina dåliga dagar.
Så nu vet jag det. Och jag vet också vad jag vill få ut av mötet med läkaren imorgon. Jag har fått nys om en ny medicin som många med fibromyalgi och liknande sjukdomar har haft stor hjälp av. Den är rätt ny och då jag pratade med min läkare i telefonen berättade hon att hon inte ens hört talas om den. Jag hoppas ändå att jag kan få testa och se.
