Hej Tant Fibro!
Snart fyller jag 25 år och om jag tänker mig tillbaka tio år i tiden så kände vi inte varandra, du fanns inte i mitt liv och jag kunde inte heller föreställa mig att du skulle ge mig ett så pass begränsat liv som jag lever idag. Även fast man säger att man själv sätter sina begränsningar så kommer jag i alla fall inte ifrån att ibland känna mig begränsad på grund av dig, Tant Fibro. Du har, bland annat, fixat så att även de bra dagarna inte är smärtfria längre och trots att jag accepterat att du bosatt dig i min kropp har jag fortfarande sjukt svårt att acceptera dig när du förstör för mig. Tack vare dig var jag tvungen att tacka nej till sommarjobb, en chans att tjäna pengar och istället går dagarna ut på att orka leva normalt, och ibland finns det knappt energi till ens det. Du har gjort så att jag inte orkar med en resa hem till Jämtland, till familj och vänner, resan dit är alldeles för lång. Är du nöjd med det? Det hoppas jag det....
Trots allt detta vill jag tacka dig. Du gör så att jag tvingas se livet ur ett annat perspektiv. Istället för att leva som en frisk 25-åring lever jag som en sjuk, men vad gör egentligen det? Man kan välja att vara exakt lika lycklig sjuk som frisk, det handlar om inställning. Min inställning är att du och jag någon gång ska bli vänner, fast helst vill jag att du försvinner ur mitt liv.
Hejdå!
