Pepp är inte depp

Jag måste börja inlägget med att berätta att jag haft en väldigt fin och mysig helg. En av mina absolut bästa vänner har varit och hälsat på och hon får mig på väldigt bra humör och jag släpper alla tankar kring smärta och trötthet, tack kvinnan, du är mega! Jag har även hunnit träffa I´s familj lite och det har också varit kul, dom är söta! Nog fick jag allt sota lite för att ha haft en relativt aktiv helg, jag har varit väldigt trött och slut och det har behövts några dagar till vila och återhämtning men inte gör det något när tillståndet orsakats av trevligheter :)

Mitt hjärnkontor har strejkat en del och orden har försvunnit innan dom hunnit hoppa ur munnen eller ersatts av något annat ord som inte hör hemma i meningen alls. Säkert ganska kul att lyssna på men ganska frustrerande att inte kunna säga det man tänkt. Igår fick jag kanske svaret på varför mitt huvud är en enda stor boll av ludd. Jag hade tydligen alldeles för hög dos av mina nattpiller och har därför ersatt den med en annan medicin. Efter att bara ha tagit den en gång har jag ändå uppfattat mig piggare idag och mitt huvud har känts mer klart än på väldigt länge så jag hoppas den upplevda effekten inte var en engångsföreteelse utan att den faktiskt är här för att stanna. Det var nämligen så att jag träffade en smärtläkare igår och det hela började med att han förklarade för mig vad smärta faktiskt är och vad fibromyalgi är. Mycket intressant och lärorikt. Han använder sig av en metod där han lägger lokalbedövning i nacke/skuldra och ryggslut som sedan ska göra att musklerna slappnar av och så att nerverna lugnar ner sig. Elle ja, något i den stilen, han babblade mycket och det gick väldigt fort, men ja, det kändes bra med behandlingen så nu ska jag fortsätta med sådana behandlingar några gånger till. Genom den här behandlingen säger han sig kunna skrämma iväg Tant Fibro och göra mig i princip värkfri. Jag har lovat mamma att tro på det, så nu jäklar ska här tros och det ska peppas och det ska helt enkelt bli bra!

Det är dagarna som går som är livet

Min och Tantens dagar är ofta fullspäckade av roliga saker. Vi börjar dagen med att stiga upp och äta frukost, en aktivitet på ca 2 timmar. Sedan klär vi oss och diskar lite om det behövs och efter det kommer dagens första vilopaus. När vi vilat försöker vi ta oss ut på en liten promenad om vädret och benen ger tillåtelse, sen går vi in och tar dagens andra vilopaus. En dag med tur kanske man hittar på något efter vilan, som att ta sig iväg till skolan för en kaffe med någon trevlig person eller kanske tar man sig iväg för att handla. Nu är vi framme vid nästa stopp och det brukar oftast bli meditationsstund där jag oftast somnar för att jag är så trött och när jag vaknar igen är det dags att kolla på när I lagar mat. Ofta är jag för seg för att orka hjälpa till men det är också därför jag tar hand om disken dagen efter. Det är bra att man kompletterar varandra. Efter maten är det kväll och då kan man titta på något roligt TV-program eller hitta på något annat innan det är dags att ta nattmedicinen och ladda upp för en ny fantastisk dag. Nu när våren är här spenderar vi även tid ute på balkongen med en bok, sol=lyx!

Måendet är inte på topp, jag har väldigt mycket värk, men det är på något vis på en nivå som är acceptabel och tröttheten är som vanligt värst. Jag har alldeles för lite energi till att vara "icke-sjukskriven" så idag har jag bokat tid hos en smärtläkare, det är mycket jag vill diskutera med honom som jag inte får hjälp och förståelse om från vårdcentralen. Till exempel sjukskrivning och medicinering. Dessutom tänkte jag be honom förklara vad som faktiskt händer i kroppen då man har fibromyalgi. Det slog mig att det har ingen läkare aldrig gjort utan det mesta har jag läst mig till själv. 

Hej livet!

Jag börjar äntligen komma tillbaka till livet och världen runt omkring. Det har varit några kämpiga veckor nu och när jag inser hur dålig jag faktiskt varit känner jag mig väldigt ödmjuk gentemot livet. Det är en fantastisk känsla att börja få huvudet mer klart och slippa dimman och järnridån, jag känner mig allmänt piggare och jag orkar göra saker igen. Underbart!

Min magkänsla pratar med mig och vad jag förstår så har vi tillsammans kommit fram till den förändring som ska ske. Jag har haft en dröm och ambition nu ett tag om att bli KBT-behandlare, mindfulnessinstruktör och musikterapuet. Allt det här ska nu försöka fixas och jag letar därför efter möjliga vägar att gå. Hur och vart jag ska börja har jag inte riktigt kommit underfund med men från och med hösten ska det i alla fall påbörjas. Det känns både spännande och lite läskigt att ta klivet ut mot något helt annat, samtidigt som det känns väldigt rätt att ge upp musiklärarstudierna och påbörja det här. Jag tror ju att det finns någon mening med allt som sker och därför litar jag på att det är rätt. Livet är spännande! :)