Jag blir så trött på att varje dag måste vara en kamp. Allt handlar om måltider och tiden mellan måltider och jag kan aldrig riktigt slappna av, jag måste hela tiden tänka på att äta. Gör jag det minsta lilla felet riskerar allt att gå åt skogen. Det är bara så sjukt att det är såhär. Att om jag inte äter på dom tider som är bestämda, om jag inte äter den mängd mat som är bestämt så går det fort, man hinner oftast inte tänka.
Den senaste tiden har varit lite tuffare, och det är den första riktiga svackan sedan jag började behandlingen. En anledning till det är att jag fick en ny medicin för min ångest i början av behandlingen. Den här medicinen lindrar ångesten rätt så bra och hjälper mig att ta mig ut mer. Däremot har den även gjort att jag gått upp en del i vikt vilket gör att matångesten ökat väldigt mycket. Jag känner mig otroligt obekväm i mig själv och hatar varje kilo jag gått upp. Nu står jag inför ett val om jag vill sluta med medicinen eller fortsätta äta den.
Ju mer jag väljer att göra mig av med maten, ju längre tid tar det för kroppen att återhämta sig. Kroppen lägger ner och jag får mer värk än vanligt. Det tillsammans med dom otroligt varma dagarna vi haft har gjort det riktigt tufft. Jag klarar inte av när det blir för varmt, Tant fibro vaknar till då och jag har vissa dagar haft så ont att jag varit sängliggande.
Nästa vecka åker jag och Isak hem till Östersund en sväng. Min mormor gick bort förra måndagen så vi ska på begravning. Jag gruvar mig så otroligt mycket inför det och min hjärna går som på högvarv. Jag gruvar mig inte så mycket inför själva begravningen. Att mormor skulle gå bort var ganska väntat och jag känner mer frid än ledsamhet. Det jag gruvar mig inför är att det kommer bli en del folk på ett och samma ställe vilket är väldigt ångestladdat för mig och alla intrycken gör mig helt matt. Efter begravningen kommer jag att behöva äta mat medan dom andra fikar och det gör mig rädd för att någon ifrågasätter det. Jag tänker att jag vill vara helt ärlig, förklara att jag försöker tillfriskna från Bulimi men vågar jag verkligen göra det? Jag önskar bara att jag slipper frågor över huvud taget.
Ja, det här är en del av det som tar upp mina dagar. Kamp.
