Jäklarns så bra jag mår!

Den här helgen har jag fått äran att må riktigt bra! Det innebär att jag varken har haft särskilt ont eller varit alldeles för trött. Vi har inte haft någon särskilt spektakulär helg med massa hittepå utan vi har bara varit. Jag reflekterar ofta över vilken lyx det är att ha dagar som är bra och hur tacksam jag är över dem. Man märker att man inte kräver så mycket för att känna sig nöjd. Jag tror att den nya medicinen faktiskt ska ha lite beröm, jag tror det är tack vare den jag börjar känna mig bättre vilket är kanoners!

 Mitt kommande projekt blir att forska om mat, vilka livsmedel som är bättre och vilka som är sämre just ur värksynpunkt. Tanken är inte att jag ska börja gå efter någon diet eller så utan snarare bli mer medveten om hur livsmedel påverkar kroppen både positivt och negativt. Jag har hunnit läsa lite kring ämnet och det första jag stötte på var att man ska ta det lugnt med kaffe då man har fibromyalgi. Aldrig i livet säger jag, kaffet är heligt! Däremot är tanken att jag ska försöka utesluta så mycket socker som möjligt. Socker sägs trigga Tant fibro och få henne på dåligt humör så det är nog smart att dra in lite på det. Om någon som läser det här har några tips så tar jag tacksamt emot dem :) Ett annat projekt som börjar nu är "Anna-är-inte-sjukskriven-längre-projektet", min sjukskrivning går nämligen ut idag och tydligen får jag inte vara sjukskriven mer. Så nu ska vi se vad vi kan göra av sista tiden på den här terminen, det ska bli spännande att se hur jag ska lösa allt. Solen skiner, Tanten håller sig i schack, vänner och pojkvän förgyller tillvaron så jag tror bestämt att jag är vid gott mod gentemot det som komma skall.

Tant fibro har slagit rekord

Idag är jag oerhört tacksam för att jag mår bra efter några riktigt dåliga dagar. På grund av en liten förkyldning har jag haft lite feber och kombinerat med fibro är det inte särskilt kul. Smärtnivån har aldrig varit så vedervärdig som nu. Det var i måndags det började, först kom ontet och sen kom febern. Febern gick att få ner lite med alvedon men ontet gav sig inte och till slut kom även febern tillbaka. Jag var och kollade på när I och hans Gambia-gäng hade sin redovisning då ontet blev så olidlig att jag till slut satt och grät och jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag hade så ont att jag var nära på att åka in på akuten för att få smärtlindring men efter att ha pratat med sjukvårsrådgivningen fick jag veta att det förmodligen inte skulle vara någon mening. Men jag blev lite lugnare av att prata med en snäll sjuksköterska och till sist lyckades jag somna och sova i några timmar. Jag ringde vårdcentralen direkt på morgonen efter och då tyckte sköterskan att jag skulle komma nästa dag men då blev jag arg så till slut dubbelbokade hon in mig så jag fick träffa en läkare. Som tur var fick jag "rätt" läkare, den som inte anser att jag är beroende av tramadol. Det märktes nog ganska tydligt att jag inte mådde bra då jag satt och grät och skakade av smärta. Efter att ha fått i mig smärtstillande så kapades dom mest extrema smärttopparna och jag började må bättre. Idag mår jag bättre och när jag ser tillbaka på dagarna som gått kan jag nästan inte förstå hur dålig jag varit. Som sagt känner jag mig väldigt tacksam över att må bra igen och jag har orkat vara ute och njutit av solen lite. Jag känner mig än mer tacksam över min ängel till pojkvän som tog ledigt från sin praktik i tisdags för att vara hemma med mig och till två fina vänner som muntrat upp mig med sin omtanke. Ni är bra fina!

Prästens lilla kråka

Jag har en kråka i mig som inte riktigt vet vad den vill och ibland slinker den rakt ner i diket.

Insättningen av nya medicinen pågår fortfarande och igår kom det jag nästan väntat på - panikångest. Det beror nog helt på medicinen och därför var jag lite förberedd på att det skulle komma men upplevelsen blir ändå rätt tung. Som tur är har jag massa värktyg att använda mig av för att lugna mig, jag har nämligen en "Vivianne" på min axel som guidar mig ur ångesten. Vivianne var min KBT-behandlare då jag gick i smärtterapi.

Jag behöver väldigt mycket tålamod av människor i min omgivning just nu, jag måste säga nej då och då. Jag orkar inte riktigt vara trevlig, så de som får umgås med mig är I och katten för då slipper jag vara trevlig ;) Jag känner mig ändå positiv och jag tror att den nya medicinen kanske kommer att hjälpa. Tanten håller sig på avstånd vilket är fruktansvärt skönt.

Nu ska jag, Tant Fibro, kråkan och "Vivianne på axeln" dricka kaffe.

Jag är en vägg.

Just nu bjuds jag på en helvetisk insättning av den nya medicinen. Jag är så fruktansvärt trött och ganska avtrubbad. Det räcker inte med den vanliga fibrotröttheten liksom utan jag går runt som en levande död. I märker också att jag försvunnit en del och det är ganska läskigt att vara likgiltig till allt. Måste dock ge medicinen mint en veckas chans till då det tar 2-4 veckor för den att börja verka så jag är väldigt glad över att vara sjukskriven just nu. Jag orkar inte göra mycket under dagarna, försöker ta mig ut lite och stöka lite hemma för att försöka bli piggare. Om jag inte mår bättre om ca en vecka kommer jag nog sluta äta dem för det är inte värt det. Däremot har jag faktiskt inte särskilt ont, kanske en tillfällighet eller kanske fungerar medicinen så håll alla era tummar för att den funkar och att tröttheten lägger sig.

Efter läkarbesöket förra veckan fick jag en liten "uppenbarelse" som sa att jag kanske ska pausa pluggandet i Piteå ett år och plugga något annat på distans. Jag har börjat kolla utbildningar och är just nu lite sugen på att plugga något som kallas "socialpedagog" för att sedan jobba som någon slags ungdomsledare. Sedan kan jag fortfarande jobba som flöjtfröken ifall jag skulle vilja också så den chansen kastar jag inte bort. Den här planen känns väldigt bra just nu och magkänslan säger att det är på rätt väg. Det finns inget ont som inte för något gott med sig sägs det och kanske är det så i vissa fall.

Hur ska det gå?

När man har fibromyalgi får man inte vara långtidssjukskriven för försäkringskassan. Blir egentligen inte ett dugg förvånad utan snarare matt. Jag är sjukskriven till sista mars sen är det tänkt att det ska gå. Läkaren pratade om karriärsval som anpassas efter fibromyalgi och att min sjukdomsbild kraftigt försämrats, den går inte längre i skov den har blivit kronisk. Tack så mycket Tant. Tårarna började spruta när läkaren berättade för mig att hon inte tänker skriva ut mer smärtstillande till mig. I längden gör hon mig en stor tjänst för det är inte bra att äta "rävgiftet", men jag frågade hur i helsike jag ska orka när det gör så ont att jag ligger i sängen och tar mig ingen vart, vad gör man åt det? Jag fick fint medlidande, läkaren tyckte synd om mig, att jag är så ung, så sjuk och att det inte finns någon mirakelkur som botar. Det hela slutade med ytterligare en medicin som ska säga åt nervcentrat att chilla lite. Det är ytterligare en antidepressiv, så nu ska jag äta två sorter. Jag vet inte alls vad jag tycker om det, men jag antar att det är värt ett försök.

Jag funderar på strategier. Kanske behöver jag helt ändra bana i livet och kanske inte läraryrket det jag ska jobba med? Kanske ska jag skola om mig till något annat som har med barn och ungdomar att göra, för det är ändå där jag helst vill jobba. Kanske borde jag ändra på saker i livet, typ som maten. Det sägs ju att olika råvaror har olika effekt i kroppen, jag får nog börja forska lite. Läkaren gav mig råd om att gå till en hypnotisör och det känner jag mig lite skeptiskt till, jag tror på alternativa metoder men hypnos vet jag inte vad jag tycker om. Men även där är det kanske bara att prova. Fast nu och ett tag fram över ska jag vila och hoppas att den nya medicinen hjälper.

När jag gick ut från rummet hos läkaren sa denne "Det MÅSTE gå" och ja, det måste det.

Hokuspokusfilliiokus

Jag önskar att jag kunde trolla bort Tant Fibro för just nu är hon väldigt dum. Jag fick feber igår igen och ligger därför helt däckad - igen. Jag är otroligt trött på att må pyton.
Imorgon var det meningen att jag skulle påbörja 3 veckors praktik och jag känner mig otroligt lättad över att jag valt att pausa skolan. Annars hade jag förmodligen haft ganska mycket panik just nu för att jag skulle vara tvungen att sjukanmäla mig första dagen.

 I veckan som gått har jag tappats på några rör blod och på tisdag ska jag träffa min läkare. Tror inte proverna kommer att visa något den här gången heller. Det man söker efter är om det finns någon antydan till inflammation och ledpåverkan. Fibromyalgi är ju en luring som inte går att upptäcka via blodprov och på ett sätt kan jag känna att det vore bra ifall proverna visar något för det skulle innebära att det kanske skulle gå lättare att behandla.

Nu ska jag leta fram trollspöet och trolla bort fanskapet!