Dags för Tant Fibro att gå i pension?

Tanten tar tappat greppet om mig för jag mår nämligen väldigt bra för att ha Fibromyalgi. Den värsta värken är som bortblåst och orken kommer mer och mer. Det enda bekymret just nu är min nacke, skuldra och axel på den vänstra sidan som är någorlunda skadat. Enligt min läkare så kan det vara så att där värken en gång startade är där värken också kommer ta längst tid att få bort. Betyder detta alltså att jag snart kan vara någorlunda symtomfri? Vilket otroligt fantastisk tanke! Just nu behandlas jag med muskelavslappnande och Tramadol och hoppas att det kommer lösa upp min baksida lite. Fick även typ 20 sprutstick med lokalbedövning hos läkaren igår vilket är sjukt intressant, man känner nämligen när musklerna slappnar av och att axeln tappas ner till bättre position. Dock är det inte jätteskönt timmarna och dagarna efter, det är ganska ömt. Detta går helt klart att leva med och jag tror att även det kommer ge sig så småningom.

Om inte tanten självmant går i pension så sparkar jag nog ut henne ändå- utan avgångsvederlag!

Hej livet!

Just nu låter tanten mig att må bra! Jag fattar inte riktigt att det är sant, men de senaste veckorna har värken hållit sig i skinnet och jag mår så mycket bättre. Bara en sån sak som att orka gå ner till stan och sedan hem igen får mig så sjukt glad för det orkade jag inte för någon vecka sedan. 

Jag pluggar nu också, och är nu mitt inne i en kurs som heter Specialpedagogik och socioemotionella svårigheter. Kursen är verkligen sjukt intressant vilket ger mig massa motivation. Att plugga på distans har visat sig vara det bästa jag gjort för jag kan verkligen lägga upp pluggandet utifrån vad jag orkar. Kursen tar upp så otroligt många viktiga ämnen och man känner igen sig i många situationer då man haft tungt i skolan. Jag minns själv hur det var då jag gick i nionde klass, då blev jag sjukskriven från skolan ett tag för att jag mådde rätt dåligt. Sättet min skola hanterade situationen är helt otroligt bra och det märktes att de ville hjälpa mig. Jag märker också vad det är jag verkligen brinner för och jag känner att jag är inne på rätt spår.

Det svåraste just nu är att inte ta sig vatten över huvud och göra så mycket som möjligt bara för att jag orkar. Jag balanserar liksom på en skör tråd och det minsta lilla kan göra mig sämr igen. Det är lite tungt men jag är allt som oftast väldigt tacksam för att jag faktiskt orkar mer nu.