Det gör ont, men gå ändå

I onsdags träffade jag min behandlare på psykiatrin och vi gjorde en plan inför framtiden, vilket känns otroligt skönt! Det bestämdes att jag kommer fortsätta behandlas för ätstörningen, jag ska få gå i "ångestskola" och sedan ska jag påbörja någon form av psykoterapeutisk behandling för att arbeta bort allt "groll" som finns djup inne i mig. För att få påbörja den behandlingen måste ätstörningen ha varit stabil i minst tre månader. Tre månader är en lång tid och jag måste kämpa stenhårt för att ta mig dit. Jag vill genomgå behandlingen, även fast det känns otroligt läskigt.... Men det är nog behövligt. Samtidigt känns det som att det är lika bra att rensa ordentligt när jag ändå är igång. "Ångestskolan" kommer vara i grupp där man tar upp allt som  har med ångest att göra. Eftersom jag har stora problem med ångest så kommer den nog komma till god hjälp.

I onsdags pratade vi om ångesten, som jag känner blir sämre och svårare och svårare att hantera. Vi tror att ångesten triggar ätstörningen snarare än att ätstörningen triggar ångest. Att hetsa och kräkas är bara ett sätt för mig att lugna stormen inom mig, det måste få bli lugnt en liten stund. Nu gäller det att jobba stenhårt med att hitta nya sätt att avleda ångesten, som genom meditation. Ett sätt att hantera ångesten är att tänka att det faktiskt finns en positiv sida av den! Tidigare har jag ju tryckt undan ångest, känslor och jobbiga minnen genom att göra mig av med allt jag äter och genom att ta tabletter. Jag berättade ju tidigare att jag har missbrukat starkt smärtstillande. Nu äter jag inte sån skit och jag börjar få kontroll över ätstörningen vilket innebär att nu får ångesten och allt det där ta plats, det trycks inte undan längre. Nu är det dags att låta den stora stormen komma så den så småningom kan klinga av. Läskigt men behövligt!

Till sist måste jag klaga lite på det otroligt fina sommarvädret. Min tant tycker inte om värmen och de senaste dagarna har spenderats i sängen. Ont gör det, väldigt ont.

Hejdå!

Helt ärligt.

Jag har börjat reflektera över hur jag mått de senaste fem åren. Jag tvingas inse att jag inte varit särskilt snäll mot mig själv alls, jag har misshandlat allt som är jag. 2009 fick jag för första gången Tramadol utskrivet för min värk och det var början till det som senare kom att bli ett rejält missbruk. Jag använde tabletterna för att slippa ha ont hela tiden men även till att fly från tankar och känslor som gjorde ont. Att missbruka Tramadol var ganska så lätt då jag i princip kunde få hur mycket som helst utskrivet, jag förnyade recepten på internet och det var inga problem. Jag antar att det sparade en del tid för läkarna när de slapp träffa mig. Det blev mycket som blev lidande på grund av att jag var drogad i princip hela tiden. Jag missade mycket i skolan och resterna började växa på hög som kom att bli ett berg och jag ville hellre vara ensam än social.Skolan försökte jag sköta på så sätt att det med nöd och näppe räckte för att få behålla CSN. Periodvis, eller kanske var det hela tiden, förde jag kriget mot monstret som bott i mig sedan tonåren, ätstörningen. Den gjorde att jag  misshandlade mig själv med att äta mat och genom att göra mig av med all mat jag ätit. När det var som värst sov jag minst 14 timmar per natt, jag flydde på något sätt till sömnen då jag gjorde allt för att slippa känna. Såhär höll det på rätt länge, jag gjorde försök att sluta med Tramadolen men föll hela tiden tillbaka. Jag började även använda andra mediciner som inte var bra för mig. Sedan april i år har jag varit helt fri från värktabletter och det har gjort att jag inte alls har lika mycket värk längre och när jag väl har värk kan jag hantera det på ett bättre sätt och jag är mer närvarande.

Det var förra sommaren som jag började må allt sämre psykiskt och det var då ätstörningen verkligen började koppla ett hårt grepp om mig. Dagarna började mer och mer att handla om mat och jag gick ständigt omkring med svår ångest. Jag utvecklade en djup depression som jag nu dagligen tampas med och jag har ännu svårare med den sociala biten än innan. Jag kan få panik om någon knackar på dörren, jag går och gömmer mig. Ser jag någon jag känner på stan så gömmer jag mig då också och det är otroligt svårt att planera saker att göra då jag vissa dagar inte fungerar alls. Jag gömmer mig för att jag känner att jag inte hinner sätta på mig masken jag har, för att inte visa mig svag. Masken börjar bli alldeles för tung att bära nu så jag orkar inte, då gömmer jag mig istället. Som tur är har jag världens finaste fästman som jag finner ett otroligt stöd hos. Vi har båda fått kämpa som tokar den senaste tiden. Trots att han varit tvungen att plugga 12 timmar om dagen så har han alltid funnits hos mig. Isak, min klippa, att ha någon så fantastisk i sitt liv är helt obeskrivligt, jag är otroligt lyckligt lottad! Det var han fick mig att förstå att vi inte skulle orka kämpa med mitt mående själv utan att jag behövde professionell hjälp. Nu står vi här, här där allt börjat ordna upp sig. Mitt mål är att bli frisk nu. Jag ska inte bara bli frisk för min skull, jag ska även bli frisk för Isaks skull. Jag vill liksom inte slösa bort mer tid på saker som både gör mig själv och han illa. Vi vill bygga en framtid tillsammans, en frisk framtid. Vägen dit är fortfarande väldigt lång, det är så mycket i mig som måste få tid på sig att läka. Jag vet egentligen inte varför jag väljer att dela med mig av det här men allt är en del av en process att bli frisk - helt frisk. Jag vill berätta något jag hållit för mig själv.