Fredag

Har jag just sprungit tre maratonlopp och blev jag under det sista loppet överkörd av en ångvält? Har jag inte sovit på två veckor och vem fan är det som spikar in spikar in spikar i mina fötter på kvällarna?

Nej, det är bara Tant Fibro som är på ännu ett ovälkommet besök, en gäst som är en satmara! Jag är helt slutkörd och värken så intensiv att jag åter igen tvingas ta dom där tabletterna jag inte vill ta, Tramadol. Men just nu är dom livräddare för dom lyckas ta bort lite av symtomen för en stund. Det gick inte utan, hur jag än försökte. Det är snart ett år sedan jag åt det sist och värken har varit på en hanterbar nivå, jag antar att det är Lyrican som höll den i schack.
Jag har svårt att komma överens med mina begränsningar. Jag orkar ingenting och jag är inte kapabel till att sköta vardagssysslorna. Som 26-åring ska man bara tycka att sånt är extremt tråkigt och att man av den anledningen skjuter upp det och gör något roligare istället. Som 26-åring ska man inte behöva känna att en sån struntsak som att diska är något som inte är genomförbart på grund av en värkande kropp. Det är  så otroligt frustrerande! Det är så otroligt frustrerande att inte kunna leva ett "vanligt" aktivt liv istället för att känna sig som en 80-åring.

Måndag

Nu är remissen till Smärt-rehab skickat och jag kan andas ut för en stund. Nu är det bara att vänta, och det kan bli länge med tanke på vårdköerna. Under tiden är jag sjukskriven på heltid då jag inte är kapabel att plugga. Min koncentrationsförmåga är nästan lika med noll, vilket den egentligen varit länge men nu är den än mer påtaglig. Jag blir snabbt totalt utmattad och kan liksom inte ta in något över huvud taget. Det gör även att jag blir irriterad väldigt lätt och väldigt ofta. Tack och lov har jag världens finaste sambo med ett tålamod som få <3
Så, vad gör man hela dagarna som sjukskriven? Man vilar, typ. Och försöker komma ut och promenixa. Nu börjar det bli kallt här i Piteå och idag har även snön börjat falla, jag är nöjd! Dock inte det bästa då man har värk, har ett riktigt skov just nu och har febertoppar i princip varje kväll. Igår somnade jag 20.30 och sov till 8.30 idag. Total utmattning! Jag har funderat på att skaffa någon form av hobby, typ börja sticka eller nåt, men så var det där med koncentration och tålamodet... ;)

I lördags firade jag en månad som "kräk-fri"! Jag kan inte beskriva den känslan, att slippa ha den där jagande jävulen som är så elak efter en hela tiden. Den börjar ge med sig och ja, jag är väldigt stolt över mig själv :) Så stolt att jag gett mig en liten present som påminner mig om mitt framsteg. Presenten var något som jag önskat mig väldigt länge, nämligen:

Vem har sagt att det är enkelt?

Jag har nu bott i Piteå i 7 år. Under dessa år har jag träffat otaligt många läkare och annan vårdpersonal angående min värk. Den ena sämre än den andra och jag har fått dom mest korkade svaren om varför jag har ont. Nu den senaste tiden har jag liksom slutat bry mig om att jag har ont, jag har känt att det inte har varit någon mening att försöka få vård längre eftersom inget riktigt har funkat och ingen har orkat ta mig på allvar. Men jag kan inte förneka att jag har ont, hur mycket jag än försöker. Jag har ständig värk.
Efter att ha börjat på psykiatrin för min ätstörning och depression har även min kontaktperson börjat intressera sig för min värk, hon tycker att det är en otroligt stor del av min sjukdomsbild och tycker det är konstigt att jag inte fått mer hjälp kring det, till exempel något så banalt som utredning. Och vet ni vad? Jo, på sjukhuset i Luleå (Sunderbyn) finns en smärtrehab-klinik som utreder all form av värk och med hjälp av olika vårdpersonal skapar man en helhetssyn på allt som pågår i kroppen. Jag har bott i Piteå i 7 år och INGEN av mina tidigare vårdkontakter har informerat mig om att det finns och än mindre skickat en remiss. Jag fattar verkligen inte hur man bara kan skita i att skicka mig vidare när dom mycket väl vet hur mycket problem jag haft med min värk.
Nu ska jag däremot få hjälp, hoppas jag. Min kontaktperson på psykiatrin ska fixa så jag får en remiss dit för att få den utredning jag har krigat för i mer än 10 år. Overkligt.

För övrigt rullar det på, på en mycket knagglig och brant väg. Min depression har blivit tyngre men ätstörningen har blivit mycket bättre. Pest eller Kolera? En annan anledning till att det är tyngre nu beror på att jag trappat ut ännu en skitmedicin. Den här gången var det Lyrica som jag fick för att klara ångesten. Om någon någonsin blir erbjuden att prova Lyrica så skulle jag helt ärligt avråda. Den har otroligt många och skumma biverkningar och att trappa ut den är ett helvete. Jag har slutat med många tunga mediciner i mina dagar men jag kan ärligt säga att det här är den värsta. Jag har varit sjukskriven under hela tiden jag trappat ut den vilket har varit helt nödvändigt då varje dag varit en kamp att orka leva ordentligt. Utsättningssymtomen börjar så smått ge med sig nu och jag har lovat mig själv att aldrig någonsin tacka och ta emot ett erbjudande om skitmedicin. Alltid lär man sig något.