Fredag

Har jag just sprungit tre maratonlopp och blev jag under det sista loppet överkörd av en ångvält? Har jag inte sovit på två veckor och vem fan är det som spikar in spikar in spikar i mina fötter på kvällarna?

Nej, det är bara Tant Fibro som är på ännu ett ovälkommet besök, en gäst som är en satmara! Jag är helt slutkörd och värken så intensiv att jag åter igen tvingas ta dom där tabletterna jag inte vill ta, Tramadol. Men just nu är dom livräddare för dom lyckas ta bort lite av symtomen för en stund. Det gick inte utan, hur jag än försökte. Det är snart ett år sedan jag åt det sist och värken har varit på en hanterbar nivå, jag antar att det är Lyrican som höll den i schack.
Jag har svårt att komma överens med mina begränsningar. Jag orkar ingenting och jag är inte kapabel till att sköta vardagssysslorna. Som 26-åring ska man bara tycka att sånt är extremt tråkigt och att man av den anledningen skjuter upp det och gör något roligare istället. Som 26-åring ska man inte behöva känna att en sån struntsak som att diska är något som inte är genomförbart på grund av en värkande kropp. Det är  så otroligt frustrerande! Det är så otroligt frustrerande att inte kunna leva ett "vanligt" aktivt liv istället för att känna sig som en 80-åring.

Måndag

Nu är remissen till Smärt-rehab skickat och jag kan andas ut för en stund. Nu är det bara att vänta, och det kan bli länge med tanke på vårdköerna. Under tiden är jag sjukskriven på heltid då jag inte är kapabel att plugga. Min koncentrationsförmåga är nästan lika med noll, vilket den egentligen varit länge men nu är den än mer påtaglig. Jag blir snabbt totalt utmattad och kan liksom inte ta in något över huvud taget. Det gör även att jag blir irriterad väldigt lätt och väldigt ofta. Tack och lov har jag världens finaste sambo med ett tålamod som få <3
Så, vad gör man hela dagarna som sjukskriven? Man vilar, typ. Och försöker komma ut och promenixa. Nu börjar det bli kallt här i Piteå och idag har även snön börjat falla, jag är nöjd! Dock inte det bästa då man har värk, har ett riktigt skov just nu och har febertoppar i princip varje kväll. Igår somnade jag 20.30 och sov till 8.30 idag. Total utmattning! Jag har funderat på att skaffa någon form av hobby, typ börja sticka eller nåt, men så var det där med koncentration och tålamodet... ;)

I lördags firade jag en månad som "kräk-fri"! Jag kan inte beskriva den känslan, att slippa ha den där jagande jävulen som är så elak efter en hela tiden. Den börjar ge med sig och ja, jag är väldigt stolt över mig själv :) Så stolt att jag gett mig en liten present som påminner mig om mitt framsteg. Presenten var något som jag önskat mig väldigt länge, nämligen:

Vem har sagt att det är enkelt?

Jag har nu bott i Piteå i 7 år. Under dessa år har jag träffat otaligt många läkare och annan vårdpersonal angående min värk. Den ena sämre än den andra och jag har fått dom mest korkade svaren om varför jag har ont. Nu den senaste tiden har jag liksom slutat bry mig om att jag har ont, jag har känt att det inte har varit någon mening att försöka få vård längre eftersom inget riktigt har funkat och ingen har orkat ta mig på allvar. Men jag kan inte förneka att jag har ont, hur mycket jag än försöker. Jag har ständig värk.
Efter att ha börjat på psykiatrin för min ätstörning och depression har även min kontaktperson börjat intressera sig för min värk, hon tycker att det är en otroligt stor del av min sjukdomsbild och tycker det är konstigt att jag inte fått mer hjälp kring det, till exempel något så banalt som utredning. Och vet ni vad? Jo, på sjukhuset i Luleå (Sunderbyn) finns en smärtrehab-klinik som utreder all form av värk och med hjälp av olika vårdpersonal skapar man en helhetssyn på allt som pågår i kroppen. Jag har bott i Piteå i 7 år och INGEN av mina tidigare vårdkontakter har informerat mig om att det finns och än mindre skickat en remiss. Jag fattar verkligen inte hur man bara kan skita i att skicka mig vidare när dom mycket väl vet hur mycket problem jag haft med min värk.
Nu ska jag däremot få hjälp, hoppas jag. Min kontaktperson på psykiatrin ska fixa så jag får en remiss dit för att få den utredning jag har krigat för i mer än 10 år. Overkligt.

För övrigt rullar det på, på en mycket knagglig och brant väg. Min depression har blivit tyngre men ätstörningen har blivit mycket bättre. Pest eller Kolera? En annan anledning till att det är tyngre nu beror på att jag trappat ut ännu en skitmedicin. Den här gången var det Lyrica som jag fick för att klara ångesten. Om någon någonsin blir erbjuden att prova Lyrica så skulle jag helt ärligt avråda. Den har otroligt många och skumma biverkningar och att trappa ut den är ett helvete. Jag har slutat med många tunga mediciner i mina dagar men jag kan ärligt säga att det här är den värsta. Jag har varit sjukskriven under hela tiden jag trappat ut den vilket har varit helt nödvändigt då varje dag varit en kamp att orka leva ordentligt. Utsättningssymtomen börjar så smått ge med sig nu och jag har lovat mig själv att aldrig någonsin tacka och ta emot ett erbjudande om skitmedicin. Alltid lär man sig något.

Kämpa

Jag blir så trött på att varje dag måste vara en kamp. Allt handlar om måltider och tiden mellan måltider och jag kan aldrig riktigt slappna av, jag måste hela tiden tänka på att äta. Gör jag det minsta lilla felet riskerar allt att gå åt skogen. Det är bara så sjukt att det är såhär. Att om jag inte äter på dom tider som är bestämda, om jag inte äter den mängd mat som är bestämt så går det fort, man hinner oftast inte tänka.
 Den senaste tiden har varit lite tuffare, och det är den första riktiga svackan sedan jag började behandlingen.  En anledning till det är att jag fick en ny medicin för min ångest i början av behandlingen. Den här medicinen lindrar ångesten rätt så bra och hjälper mig att ta mig ut mer. Däremot har den även gjort att jag gått upp en del i vikt vilket gör att matångesten ökat väldigt mycket. Jag känner mig otroligt obekväm i mig själv och hatar varje kilo jag gått upp. Nu står jag inför ett val om jag vill sluta med medicinen eller fortsätta äta den.
Ju mer jag väljer att göra mig av med maten, ju längre tid tar det för kroppen att återhämta sig. Kroppen lägger ner och jag får mer värk än vanligt. Det tillsammans med dom otroligt varma dagarna vi haft har gjort det riktigt tufft. Jag klarar inte av när det blir för varmt, Tant fibro vaknar till då och jag har vissa dagar haft så ont att jag varit sängliggande.

Nästa vecka åker jag och Isak hem till Östersund en sväng. Min mormor gick bort förra måndagen så vi ska på begravning. Jag gruvar mig så otroligt mycket inför det och min hjärna går som på högvarv. Jag gruvar mig inte så mycket inför själva begravningen. Att mormor skulle gå bort var ganska väntat och jag känner mer frid än ledsamhet. Det jag gruvar mig inför är att det kommer bli en del folk på ett och samma ställe vilket är väldigt ångestladdat för mig och alla intrycken gör mig helt matt. Efter begravningen kommer jag att behöva äta mat medan dom andra fikar och det gör mig rädd för att någon ifrågasätter det. Jag tänker att jag vill vara helt ärlig, förklara att jag försöker tillfriskna från Bulimi men vågar jag verkligen göra det? Jag önskar bara att jag slipper frågor över huvud taget.

Ja, det här är en del av det som tar upp mina dagar. Kamp.

Det gör ont, men gå ändå

I onsdags träffade jag min behandlare på psykiatrin och vi gjorde en plan inför framtiden, vilket känns otroligt skönt! Det bestämdes att jag kommer fortsätta behandlas för ätstörningen, jag ska få gå i "ångestskola" och sedan ska jag påbörja någon form av psykoterapeutisk behandling för att arbeta bort allt "groll" som finns djup inne i mig. För att få påbörja den behandlingen måste ätstörningen ha varit stabil i minst tre månader. Tre månader är en lång tid och jag måste kämpa stenhårt för att ta mig dit. Jag vill genomgå behandlingen, även fast det känns otroligt läskigt.... Men det är nog behövligt. Samtidigt känns det som att det är lika bra att rensa ordentligt när jag ändå är igång. "Ångestskolan" kommer vara i grupp där man tar upp allt som  har med ångest att göra. Eftersom jag har stora problem med ångest så kommer den nog komma till god hjälp.

I onsdags pratade vi om ångesten, som jag känner blir sämre och svårare och svårare att hantera. Vi tror att ångesten triggar ätstörningen snarare än att ätstörningen triggar ångest. Att hetsa och kräkas är bara ett sätt för mig att lugna stormen inom mig, det måste få bli lugnt en liten stund. Nu gäller det att jobba stenhårt med att hitta nya sätt att avleda ångesten, som genom meditation. Ett sätt att hantera ångesten är att tänka att det faktiskt finns en positiv sida av den! Tidigare har jag ju tryckt undan ångest, känslor och jobbiga minnen genom att göra mig av med allt jag äter och genom att ta tabletter. Jag berättade ju tidigare att jag har missbrukat starkt smärtstillande. Nu äter jag inte sån skit och jag börjar få kontroll över ätstörningen vilket innebär att nu får ångesten och allt det där ta plats, det trycks inte undan längre. Nu är det dags att låta den stora stormen komma så den så småningom kan klinga av. Läskigt men behövligt!

Till sist måste jag klaga lite på det otroligt fina sommarvädret. Min tant tycker inte om värmen och de senaste dagarna har spenderats i sängen. Ont gör det, väldigt ont.

Hejdå!

Helt ärligt.

Jag har börjat reflektera över hur jag mått de senaste fem åren. Jag tvingas inse att jag inte varit särskilt snäll mot mig själv alls, jag har misshandlat allt som är jag. 2009 fick jag för första gången Tramadol utskrivet för min värk och det var början till det som senare kom att bli ett rejält missbruk. Jag använde tabletterna för att slippa ha ont hela tiden men även till att fly från tankar och känslor som gjorde ont. Att missbruka Tramadol var ganska så lätt då jag i princip kunde få hur mycket som helst utskrivet, jag förnyade recepten på internet och det var inga problem. Jag antar att det sparade en del tid för läkarna när de slapp träffa mig. Det blev mycket som blev lidande på grund av att jag var drogad i princip hela tiden. Jag missade mycket i skolan och resterna började växa på hög som kom att bli ett berg och jag ville hellre vara ensam än social.Skolan försökte jag sköta på så sätt att det med nöd och näppe räckte för att få behålla CSN. Periodvis, eller kanske var det hela tiden, förde jag kriget mot monstret som bott i mig sedan tonåren, ätstörningen. Den gjorde att jag  misshandlade mig själv med att äta mat och genom att göra mig av med all mat jag ätit. När det var som värst sov jag minst 14 timmar per natt, jag flydde på något sätt till sömnen då jag gjorde allt för att slippa känna. Såhär höll det på rätt länge, jag gjorde försök att sluta med Tramadolen men föll hela tiden tillbaka. Jag började även använda andra mediciner som inte var bra för mig. Sedan april i år har jag varit helt fri från värktabletter och det har gjort att jag inte alls har lika mycket värk längre och när jag väl har värk kan jag hantera det på ett bättre sätt och jag är mer närvarande.

Det var förra sommaren som jag började må allt sämre psykiskt och det var då ätstörningen verkligen började koppla ett hårt grepp om mig. Dagarna började mer och mer att handla om mat och jag gick ständigt omkring med svår ångest. Jag utvecklade en djup depression som jag nu dagligen tampas med och jag har ännu svårare med den sociala biten än innan. Jag kan få panik om någon knackar på dörren, jag går och gömmer mig. Ser jag någon jag känner på stan så gömmer jag mig då också och det är otroligt svårt att planera saker att göra då jag vissa dagar inte fungerar alls. Jag gömmer mig för att jag känner att jag inte hinner sätta på mig masken jag har, för att inte visa mig svag. Masken börjar bli alldeles för tung att bära nu så jag orkar inte, då gömmer jag mig istället. Som tur är har jag världens finaste fästman som jag finner ett otroligt stöd hos. Vi har båda fått kämpa som tokar den senaste tiden. Trots att han varit tvungen att plugga 12 timmar om dagen så har han alltid funnits hos mig. Isak, min klippa, att ha någon så fantastisk i sitt liv är helt obeskrivligt, jag är otroligt lyckligt lottad! Det var han fick mig att förstå att vi inte skulle orka kämpa med mitt mående själv utan att jag behövde professionell hjälp. Nu står vi här, här där allt börjat ordna upp sig. Mitt mål är att bli frisk nu. Jag ska inte bara bli frisk för min skull, jag ska även bli frisk för Isaks skull. Jag vill liksom inte slösa bort mer tid på saker som både gör mig själv och han illa. Vi vill bygga en framtid tillsammans, en frisk framtid. Vägen dit är fortfarande väldigt lång, det är så mycket i mig som måste få tid på sig att läka. Jag vet egentligen inte varför jag väljer att dela med mig av det här men allt är en del av en process att bli frisk - helt frisk. Jag vill berätta något jag hållit för mig själv.

Tugga, svälj och tittut!

Jag känner mig lite som en ko. Ni vet, dom står i sin hage och tuggar sitt gräs, maler på dagarna i enda. Så gör jag också, känns det som. Jag äter och jag äter, sen äter jag lite till, allt för att lära mig hur man äter normalt. Det blir så bisarrt när man jämför hur mycket man behöver äta med hur jag har ätit, det är som en helt ny värld och det känns helt sjukt! Men jag maler på. På ätstörningsenheten får jag höra att jag är ett praktexemplar på en patient som har enormt mycket motivation och vilja att bli frisk och det känns verkligen superskönt att få det bekräftat, jag tycker ju att jag är duktig när jag äter som en häst (eller ko?!). För att klara det så lever jag under mottot: tugga och svälj tills maten på tallriken är slut. Jag försöker att inte lägga in några tankar och känslor i det för då kommer jag nog ingen vart. För att slippa tänka på hur mycket mat som är en portion och allt det där så har jag här mina bästa kompisar. Dom ser ut som plastleksaker för sandlådan men är i själva verket mått som visar hur mycket man ska ha av varje "grupp" Helt fantastiska enligt mig. Så här ser det ut såhär (lånad bild)

Det är extremt kämpigt att få det här att fungera, det är verkligen som ett heltidsjobb då jag måste äta var tredje timme sex gånger dagligen. Som sagt, jag äter hela tiden! Det är ju en enorm omställning för kroppen och ibland sparkar den bakut men oftast går det bra. Jag ska kämpa och kämpa tills jag blir frisk!

Bulimia nervosa...

.... är jobbigt att läsa och skriva. Men numera är det min vardag.

Sedan tonåren har detta monster bott inom mig. Monstret kom fram då och då men jag lyckades alltid tämja det och fortsätta leva normalt. För två år sedan började monstret dyka upp allt oftare och jag fick svårare och svårare att tämja det. Efter allt som hänt så har jag tappat greppet helt och nu sitter jag här med den där diagnosen, Bulimia nervosa. Det här monstret är lurigare än många andra och det är svårt att förstå hur man medvetet väljer att plåga sin kropp såpass mycket. På ett sätt var det skönt att få diagnosen, att få veta att det faktiskt är en sjukdom och att jag inte kan fixa det här själv. Jag får hjälp nu och slipper kämpa för mig själv. Den här sommaren kommer bli extremt intensiv, jag ska jobba mot att bli frisk, ett heltidsjobb alltså. Det är som att lära sig att känna sig själv igen och att lära sig att äta igen, för det är något jag helt glömt bort hur man gör. Hur stor är en portion mat?

Att skriva om det här känns läskigt, det har ju varit något jag levt med i hemlighet sedan jag var 13. Det är läskigt att "komma ut", men jag måste säga att det samtidigt är fruktansvärt skönt. Bulimi är en sjukdom som oftast inte syns utåt så därför har jag bestämt mig att jag vill prata om det. Det är en sjukdom som många lever med, i hemlighet. Jag väljer att försöka vara helt ärlig med den här diagnosen och dom andra två. I mitt sjukskrivningsintyg står: Bulimia nevrosa, depression och ångesttillstånd, det är helt galet vad man kan tappa greppet ibland. Jag går nu i behandling på ätstörningsenheten här i Piteå där jag får förmånen att få otroligt bra vård med otroligt kompetenta behandlare.Det här påverkar även min värk rätt negativt men det positiva är att min värk säkert kommer bli bättre ju bättre jag mår. Jag är mer än någonsin motiverad att bli frisk. Tänk, om ett tag (som får ta hur länge det än behöver) kanske jag kan ha ett "normalt" tänkande kring mat och mig själv, något som jag inte haft sedan jag var 13, vilken befrielse!

PS.
Jag har stängt av min facebook på obestämd tid. DS

Tant Fibro har bjudit in några riktigt jobbiga typer på fest

För cirka en månad sedan blev jag diagnostiserad med svår depression med tillhörande svår ångestproblematik. Det var ganska jobbigt att få det svart på vitt samtidigt som det var en lättnad. Nu vet jag att det finns en förklaring till allt som pågått under ganska lång tid. Det är förklaringen till varför jag dragit mig undan att träffa folk, det är förklaringen till att jag i princip inte är intresserad av att göra något alls. Det här med att träffa folk eller ens prata med folk i telefon framkallar enorm ångest och det känns väldigt jobbigt för det känns som att jag stänger så många ute.

Vissa dagar fungerar jag rätt så normalt medan jag vissa dagar inte fungerar över huvud taget. Det är tufft. Jag pluggar 100% fast egentligen skulle jag behöva vara sjukskriven men tack vare att CSN är helt dumma i huvudet. Eftersom jag fortfarande inte fått besked huruvida jag är värd att få tillbaka studiemedlet (trots att jag pluggar på 100%) så kan jag heller inte bli sjukskriven, i alla fall inte om jag vill ha pengar. Jag ligger mitt emellan instanser och på något sätt "finns" jag inte i systemen. Det är så otroligt frustrerande och deras bemötande under hela den här resan har varit fruktansvärt arrogant.

Jag har inte orkat skriva om just det här utan det har på något sätt känts som en hemlighet men egentligen är det ju inte det och känner att jag vill vara öppen om det. Nu går dagarna åt till att försöka hitta tillbaka till mig själv, jag är liksom borta och jag känner inte igen mig själv. Det är lite läskigt, men ibland kommer jag tillbaka för en stund och det är dom tillfällena som räknas. Jag ska kasta ut Tantens kompisar fortare än fort, hur jobbigt det är må vara.

Det här med att få orken att räcka till

Ork är något jag tycker är extremt klurigt, jag har nämligen rätt lite av just den varan. Det är svårt att få det att räcka till allt som man vill att den ska räcka till. Just nu räcker den nätt och jämt till att plugga, vara social och vara sambo. Jag får ibland otroligt dåligt samvete när jag inte orkar höra av mig till dom jag bryr mig om och när jag inte svarar när någon ringer. Det går åt så extremt mycket ork att ha värk, den suger verkligen ur allt vad ork och energi heter. Jag har inte bara en tant i kroppen som gör mig illa, jag har även en tant i huvudet. I huvudet utsätter tanten mig för en obeskrivlig trötthet och gör mig ganska senil. Det är som en dimma som slarvar bort orden för mig, precis när jag behöver dom som mest. 

Till alla er som är mig nära, 

jag tänker ofta på er och jag är otroligt lyckligt lottad som har så fina människor runt omkring mig.

Att vara Vi

Det är helt otroligt vilken tacksamhet jag känner för min underbara sambo. Utan honom hade jag inte orkat för han muntrar upp mig på sitt knasiga vis, får mig att skratta.

Att ha fibromyalgi handlar inte bara om att ha ständig värk utan tanten har några "kompisar" som hänger med på köpet. "Kompisarna" inkräktar negativt på livet och det tär på vardagliga sysslor, det tär på plugget och det tär på det psykiska måendet för hur man än vill så kan man inte låta bli att känna sig begränsad. Det är som att man får överväga vilka aktiviteter som känns mest "värda" för stunden och vilken aktivitet man får ut mest av, både psykiskt och fysiskt så man inte slösar bort lite energi i onödan. Det är jobbigt att bära allt som pågår i mitt huvud just nu och mår rätt dåligt psykiskt så jag har beslutat att börja hos kurator igen. Dock är det väntetid så när jag får träffa denna kurator vet jag inte.  Men att ha någon att kämpa tillsammans med gör det enklare att försöka göra allt som står i ens makt att må bra - för vår skull.

Idag är en fin värkdag, väldigt fin och smärtlindringen jag har är..... Alvedon. Yihaa!

Vem i hela (läkar)världen kan man lita på?

Hej hej!
Här kommer ett rörigt inlägg om kaos i huvudet.

Det här med läkare alltså.. Träffade en ny för ett tag sedan med anledning av att jag  hade haft feber i två veckors tid. Alla prover var som vanligt normala. Jag fick näst en till en utskällning för att jag åt Kodein och för att jag har så hög dos Saroten. Han kallade läkaren som skrev ut Kodeinet för idiot och han påpekade att jag förmodligen var beroende. Han tyckte även att läkaren som gav mig ökad dos Saroten var rätt dum i huvudet. Alltså, det är så sjukt, varför kan man aldrig någonsin lita på att läkare kan sin sak? Jag menar, jag är helt med på att jag inte ska äta beroendeframkallande medicin när jag har kronisk värk - det är ingen lösning. Men. När jag träffade läkaren som gav mig Kodein i januari var jag egentligen där för att jag börjat få mycket problem med ångest. Han påstod att jag hade ångest för att jag har värk och att det skulle lägga sig då värken minskade. Funkat? Inte alls. Kodein hjälper mot ångest men man får ett beroende direkt. Och inte hade han rätt heller för varken ångesten eller värken släppte. Så, tillbaka till läkaren jag träffade senast. Han var väldigt babblig och jag hade inte en chans i hela världen att berätta hur jag mådde, han babblade oavbrutet om att allt som alla tidigare läkare gjort var otroligt dumt. Jaha... Där står jag, mitt i dåligt mående och får inte höra ett enda vettigt ord (förutom att jag inte ska äta beroendeframkallande värktabletter) utan snarare att jag är dum i huvudet som tar tabletter läkare skriver ut.

Det här med ångest alltså. Ibland känns det som att det mesta i livet går totalt åt skogen, och dom största rövhattarna just nu är dom som jobbar på CSN. Jag har fått avslag på min ansökan igen för dom anser att jag ska få in 1.5hp till innan jag får pengar. Detta motsvarar typ en veckas plugg och jag har ju varit sjukskriven i två veckor efter sjukhusvistelsen i december. CSN anser att det inte finns tydligt samband mellan sjukdomstid och bristande studieresultat. 1.5hp.... Man kan bli frustrerad för mindre.

Det här gör mig dock otroligt glad:

Hadelatten da da - umpapa

Värk och feber är just nu vardagsmat och det där med att må bra är tydligen något väldigt sällsynt.

Ja, vad ska man säga? Intalar mig själv att det kommer bli bra snart, att feberhelvetet försvinner och värken lämnar mig i fred. Det är bara att sjunga med och hitta den där motivationen och orken som har gömt sig på ett lite för bra gömställe.

Det är för övrigt sjukt roligt att plugga, jag har hittat rätt! :D

Dagsläge

Det har varit ganska turbulent den senaste tiden, jag mår inte alls särskilt bra på grund av olika anledningar. Mycket beror på att kroppen ger upp ibland vilket i sin tur leder till att jag inte riktigt orkar leva ett normalt liv. Tack vare att jag inte orkat plugga ordentligt har jag hamnat efter och hamnar man lite efter är CSN jävligt snabba på att berätta det för en och hota med att dra in studielånet. Min uppgift blir då att bevisa att jag inte legat på latsidan utan att jag faktiskt inte orkat, sedan är det någon annan som ska bedöma om jag varit tillräckligt sjuk och om jag verkligen kan styrka min historia med en massa intyg från olika människor. Det känns väldigt jobbigt att ens öde på något sätt ligger i någon annans händer.

Värken ligger heller inte på latsidan kan man säga och jag är för det mesta otroligt trött. Det är svårt att hålla humöret uppe och det psykiska måendet har sjunkit något och jag har mycket ångest emellanåt. Jag träffade en läkare igår, en på vårdcentralen. Han var gammal och trött men han var ändå vettig. Han skrev ut nya värktabletter, Kodein, som jag ska prova. Han tror att om vi får bukt på den värsta värken så kommer nog ångesten automatiskt lugna sig eftersom det i grund och botten beror på att värken förstör så mycket för mig. Det låter vettigt och jag hoppas det kommer att fungera.

Jag har börjat plugga till undersköterska också, kroppen till trots! Jag vet inte hur många som avrått mig att plugga det eftersom det ses som ett fysiskt påfrestande jobb. Jag har valt att helt enkelt skita i vad alla säger, jag tycker det är väldigt roligt att jobba inom vården så jag tänker fortsätta tycka det.

Ja, så ser livet ut idag. Vill passa på att tacka er som kommenterar, det är jättekul!