Tjurigaste tjurskalle?

Fibropatienter är tydligen annorlunda än resten av befolkningen på det sättet att vi är mycket mer envis än andra. Min läkare berättade en historia om tre stycken bärplockare. Den ena plockar lite bär och sen vilar lite och fortsätter sedan sitt plockande. Den andra plockar lite längre stund och vilar men kanske inte lika ofta som den första. Till sist har vi då bärplockaren som plockar och plockar och plockar och skiter fullständigt i vilan. Han frågade vilken av dom jag är, och jag får nog lov att erkänna att jag är den tredje. Att inte vila mellan varven gör att musklerna och nerverna inte hinner återhämta sig och därav får man mer värk. Han pratar även om att man med fibro har lite dålig relation till belöningscentret i hjärnan. Till exempel om man ska uppfostra en hund och ger den godiset som belöning först dagen efter träningstillfället, då belönar man ju egentligen något annat. När man har fibromyalgi kommer smärtan först i efterhand. Om jag gör något ansträngande så kommer oftast värken först 1-2 dagar efter och då får hjärnan för sig att om jag då fortsätter hålla mig igång kanske smärtan försvinner så det inte finns något efterskott liksom, och så är den onda cirkeln sluten.

Det här är något jag verkligen måste öva mig på, att vila! Läkaren säger att man helst ska vila en minut varje timme, det låter sjukt konstigt men ska tydligen fungera så att nervbanorna slappnar av. Dock är det nog inte det enklaste. Jag tänker att om man ska orka leva med kronisk värk så måste man nog ha lite driv i sig och det känns alltid extra skönt när man orkat göra något klart, skit samma om jag får ondare dagarna efter. Men när man väl sitter där med smärtan är det inte så värt det. Så att öva sig i att aktivt vila är mitt kommande mål.

Tant Fibro är en utmaning.

"Dom enkla patienterna är roliga men dom svåra är roligast", sa min läkare idag. Det här var tredje bedövningsbehandlingen och kroppen har inte svarat på den än. Det tycker läkaren är kul för han får sig en liten utmaning, själv känner jag att det varken är särskilt kul eller spännande. Troligtvis är mina nerver så irriterade att dom har blivit inflammerade så nu ska jag äta en intensiv kortisonkur på fem dagar, hoppas det kommer att fungera. Jag börja bli ganska less nu, men skam den som ger sig!

Hej och hå Jungman Jansson

Idag har jag suttit och lyssnat på när min klass redovisat sina projektarbeten i musik. Alla har gjort superintressanta projekt och det var verkligen kul att ta del av allas redovisningar. Under dagen, medan jag satt och lyssnade insåg jag mer och mer hur otroligt glad jag är över att ha tagit beslut om att jag inte ska hålla på med musik. Beslutet känns mer och mer rätt, jag ska inte vara musiklärare, det är verkligen inte i det forumet jag vill vara. Det ska bli så otroligt kul att skola om sig och jag ser verkligen fram emot det som komma skall. Till hösten kommer jag mest troligt läsa psykologikurs på distans och om allt går som jag vill så ska jag börja utbilda mig till undersköterska med inriktning mot ungdomsvård/behandlingspedagog efter jul. Det är DÄR jag ska vara!

Förutom att vara glad idag så är det sisådär. Nya medicinen är förmodligen inte alls så bra som vi trott. Jag känner mig konstant svimfärdig, svettas kopiösa mängder och sover sämst. Medicinen ska ju hjälpa mig att sova.... Dessutom drömmer jag så sjukt intensivt. På morgonen vaknar jag och känner mig helt matt av alla drömmar jag drömt. På Fass står det att en biverkning är livliga drömmar, jo jag tackar jag! Förutom dum medicin har jag även ett fint skov med massa värk så livet leker som vanligt - i fibrodimman.

Fippel

Alla dagar är minsann inte en dans på rosor. Just nu går jag igenom den förhoppningsvis sista medicinkorrigeringen. Jag har fått sluta med den ena av antideppen och bytt ut den andra som jag tar till natten så att jag ska slippa ha världens järnridå i huvudet på dagarna. Men en sak är då sann och det är att det är ett rent ut sagt ett helvete att fippla med medicin. Ibland blir jag helt lamslagen av ångest och oro, jag är trött och borta och jag har mycket ondare än vanligt. Att ha ångest av den anledning att man fipplar med medicin är ganska obehagligt. Räddaren i nöden är Tramadol som jag tack och lov har hemma vilket smärtlindrar och ångestdämpar, så nu går jag runt och är smålullig hela tiden och så får det lov att vara. Jag antar att det kommer gå över så småningom så det är bara att bita ihop och göra det bästa utav situationen. När allt kommer omkring gör jag det ju för en god anledning. Jag kommer äta mindre medicin och förhoppningsvis må bättre.

Trots allt elände så är jag när allt kommer omkring väldigt lyckligt lottad och genom allt som händer blir jag en klokare och starkare människa.

Idag är det torsdag.

Dagarna flyger förbi i våldsam fart. Det har varit ytterligare några tunga veckor med ny medicininsättning som small till rätt ordentligt på psyket, vissa dagar har jag nästan varit apatisk. Det är sjukt läskigt när man är likgiltig till precis allt, man känner sig varken glad eller ledsen  - ingenting, tomt. Nu har jag tack och lov kommit tillbaka till livet en del och just nu kurerar jag förkyldning med tillhörande värk. Hur som haver så mår jag ganska bra ändå, jag och I bor numera tillsammans och det känns super! På måndag ska jag tillbaka för att få fler bedövningssprutor och förhoppningsvis får jag svar på några fler frågar jag går och grunnar på. Till exempel smärtstillande vid behov, jag vet dock inte var läkaren står i den frågan. När det kommer till Tramadol känns det som att läkarna är smått oeniga om vad som är bra och inte. Sist jag fick det utskrivet sa läkaren jag träffade då att polisen säger åt läkarna att inte skriva ut för mycket Tramadol på grund av att den svarta marknaden hos narkomaner är rätt stor. Känns så orättvist att det finns dom som endast vill ha tabletterna för sitt eget "välbefinnande" så vi som faktiskt behöver dom inte får utskrivet.

Jag vill avsluta det här inlägget med att ta och be våren att sluta vara så kall och snöig, jag vill ha värme!