Jakten på den perfekte...

...läkaren.

Det är tydligen ingen självklarhet att man ska få träffa en bra läkare eller över huvud taget bli trevligt bemött inom vården. Jag har haft enorm otur.

 Jag har tillhört en privat vårdcentral som öppnade för bara något år sedan. Jag bytte till den för att den var ny och verkade bra. Man skulle få en läkare tilldelad som skulle ha huvudansvaret och det skulle endast finnas fasta läkare, och ja, till skillnad från den tidigare vårdcentralen lät det väldigt lockande. Jag var rätt nöjd i början men med tiden blev det sämre och sämre. Under hela tiden har jag aldrig någonsin fått träffa samma läkare två gånger, jag har blivit utskälld av en läkare som ansåg att jag åt fel medicin, som en annan läkare på vårdcentralen skrivit ut. Jag har blivit otroligt dåligt bemött av sköterskorna som man pratar med i telefonen för att få tid hos en läkare. Alla har fått mig att känna mig som en pundare som bara är ute efter stark medicin. Varje gång jag pratat om medicin fick jag alltid veta att jag inte skulle få något utskrivet men jag fick heller inte träffa en läkare för att diskutera andra läkemedel eller ens annan behandling. Droppen som fick det att rinna över helt var när min remiss till smärtrehab, som psykiatrin skickat, kom till vårdcentralen för att kompletteras innan den skickades vidare och dom i princip sket i den och skickade tillbaka den till psykiatrin. Antagligen för att slippa någon form av kostnad. Tillsammans med min kontaktperson på psykiatrin bestämde vi att jag skulle byta vårdcentral. När jag väl får komma till smärtrehab behöver jag en läkare på min vårdcentral som kan hålla i medicinering och återkoppling, alltså var jag i stort behov av en "egen" läkare.

Eftersom det endast finns två vårdcentraler i centrala Piteå valde jag den andra, som jag tidigare gått hos. Det första jag fick veta då jag ringde var att dom inte hade en enda fast läkare utan bara stafettläkare. Dock gick jag med på att träffa en av dom för att diskutera medicin och få förnyade recept. Väl där fick jag träffa en läkare som inte ska jobba som läkare. Jag fick utskällning på utskällning för allt jag hade att säga. Läkaren ansåg att jag missbrukar Alvedon och Paraflex och kunde inte för sitt liv förstå att jag var så korkad som faktiskt åt dessa mediciner dagligen. Jag grät och försökte förklara att jag tog medicinen så som tidigare läkare förskrivit, då tittade läkaren på mig och himlade med ögonen. Dessa mediciner är livsviktiga för mig men i ennes ögon var jag åter igen en pundare. Till slut fick jag ett uttag av vardera medicin och gick gråtandes därifrån och kände mig smått förnedrad.
När jag samlat mig så ringde jag en vårdcentral som ligger ganska långt från stan men som jag hört mycket gott om. Jag förklarade mitt läge och efter fem minuter hade jag en "egen" läkare. Äntligen.

Nu kommer Piteås två vårdcentraler få varsin fin anmälning för så som jag nu blivit behandlad är inte okej.

Let me live!

Jag har fått mitt liv snott av fibromyalgi.

Värken och tröttheten bryter ner mig undan för undan och jag har helt tappat mig själv. Jag går hela tiden runt med frustrationen över att inte kunna styra över mig själv och min kropp. Jag kan inte längre planera min tillvaro för att jag när som helst får ännu en fet käftsmäll som gör att jag inte kan göra det jag vill.
Tankar om framtiden snurrar och kanske är jag pessimistisk men kommer jag någonsin kunna bli klar med min utbildning eller börja jobba? Fortsätter jag försämras och inte får den hjälp som behövs ser jag inte mig själv som yrkesverksam.

Jag väntar fortfarande på att få komma till smärtrehabiliteringen. Det har dragit ut på tiden på grund av ofullständig reumatisk utredning men som nu är klar utan tecken på någon reumatisk sjukdom. Vårdcentralen är inte direkt tillmötesgående och jag får hela tiden kriga för att få hjälp. Just nu handlar kriget mest om rätten att få ta smärtstillande. Jag får smärtstillande, dock alldeles för lite på grund av att jag hela tiden blir misstrodd och beskylld att missbruka medicinen. Jag får sällan träffa någon läkare och blir därför heller inte erbjuden att testa något annat. Alltså står jag helt handfallen, utan smärtstillande och utan hjälp. Jag kan inte ens förklara hur otroligt frustrerande det är att alltid bli misstrodd och aldrig någonsin bli tagen på allvar.

Att ha det såhär gör mig väldigt begränsad. Oftast måste jag ställa in dom planer jag har för att jag helt enkelt inte orkar. Kanske tänker man att alla är vi trötta någon gång men att vill man bara så kan man stålsätta sig och genomföra planerna. Hur mycket jag än önskar att det skulle funka så är så inte fallet Alla gånger jag får ställa in ett möte med vänner på grund av att kroppen ger upp  dör ännu en bit av mig. Hur jag än vill försöka anstränga mig för att slippa ställa in så går det inte. Jag står helt oförmögen att bestämma över det.

Livet är rätt tufft för tillfället men jag ber inte om medlidande. Jag ber snarare om lite förståelse och tålamod.