Helt ärligt.

Jag har börjat reflektera över hur jag mått de senaste fem åren. Jag tvingas inse att jag inte varit särskilt snäll mot mig själv alls, jag har misshandlat allt som är jag. 2009 fick jag för första gången Tramadol utskrivet för min värk och det var början till det som senare kom att bli ett rejält missbruk. Jag använde tabletterna för att slippa ha ont hela tiden men även till att fly från tankar och känslor som gjorde ont. Att missbruka Tramadol var ganska så lätt då jag i princip kunde få hur mycket som helst utskrivet, jag förnyade recepten på internet och det var inga problem. Jag antar att det sparade en del tid för läkarna när de slapp träffa mig. Det blev mycket som blev lidande på grund av att jag var drogad i princip hela tiden. Jag missade mycket i skolan och resterna började växa på hög som kom att bli ett berg och jag ville hellre vara ensam än social.Skolan försökte jag sköta på så sätt att det med nöd och näppe räckte för att få behålla CSN. Periodvis, eller kanske var det hela tiden, förde jag kriget mot monstret som bott i mig sedan tonåren, ätstörningen. Den gjorde att jag  misshandlade mig själv med att äta mat och genom att göra mig av med all mat jag ätit. När det var som värst sov jag minst 14 timmar per natt, jag flydde på något sätt till sömnen då jag gjorde allt för att slippa känna. Såhär höll det på rätt länge, jag gjorde försök att sluta med Tramadolen men föll hela tiden tillbaka. Jag började även använda andra mediciner som inte var bra för mig. Sedan april i år har jag varit helt fri från värktabletter och det har gjort att jag inte alls har lika mycket värk längre och när jag väl har värk kan jag hantera det på ett bättre sätt och jag är mer närvarande.

Det var förra sommaren som jag började må allt sämre psykiskt och det var då ätstörningen verkligen började koppla ett hårt grepp om mig. Dagarna började mer och mer att handla om mat och jag gick ständigt omkring med svår ångest. Jag utvecklade en djup depression som jag nu dagligen tampas med och jag har ännu svårare med den sociala biten än innan. Jag kan få panik om någon knackar på dörren, jag går och gömmer mig. Ser jag någon jag känner på stan så gömmer jag mig då också och det är otroligt svårt att planera saker att göra då jag vissa dagar inte fungerar alls. Jag gömmer mig för att jag känner att jag inte hinner sätta på mig masken jag har, för att inte visa mig svag. Masken börjar bli alldeles för tung att bära nu så jag orkar inte, då gömmer jag mig istället. Som tur är har jag världens finaste fästman som jag finner ett otroligt stöd hos. Vi har båda fått kämpa som tokar den senaste tiden. Trots att han varit tvungen att plugga 12 timmar om dagen så har han alltid funnits hos mig. Isak, min klippa, att ha någon så fantastisk i sitt liv är helt obeskrivligt, jag är otroligt lyckligt lottad! Det var han fick mig att förstå att vi inte skulle orka kämpa med mitt mående själv utan att jag behövde professionell hjälp. Nu står vi här, här där allt börjat ordna upp sig. Mitt mål är att bli frisk nu. Jag ska inte bara bli frisk för min skull, jag ska även bli frisk för Isaks skull. Jag vill liksom inte slösa bort mer tid på saker som både gör mig själv och han illa. Vi vill bygga en framtid tillsammans, en frisk framtid. Vägen dit är fortfarande väldigt lång, det är så mycket i mig som måste få tid på sig att läka. Jag vet egentligen inte varför jag väljer att dela med mig av det här men allt är en del av en process att bli frisk - helt frisk. Jag vill berätta något jag hållit för mig själv.