Det gör ont, men gå ändå

I onsdags träffade jag min behandlare på psykiatrin och vi gjorde en plan inför framtiden, vilket känns otroligt skönt! Det bestämdes att jag kommer fortsätta behandlas för ätstörningen, jag ska få gå i "ångestskola" och sedan ska jag påbörja någon form av psykoterapeutisk behandling för att arbeta bort allt "groll" som finns djup inne i mig. För att få påbörja den behandlingen måste ätstörningen ha varit stabil i minst tre månader. Tre månader är en lång tid och jag måste kämpa stenhårt för att ta mig dit. Jag vill genomgå behandlingen, även fast det känns otroligt läskigt.... Men det är nog behövligt. Samtidigt känns det som att det är lika bra att rensa ordentligt när jag ändå är igång. "Ångestskolan" kommer vara i grupp där man tar upp allt som  har med ångest att göra. Eftersom jag har stora problem med ångest så kommer den nog komma till god hjälp.

I onsdags pratade vi om ångesten, som jag känner blir sämre och svårare och svårare att hantera. Vi tror att ångesten triggar ätstörningen snarare än att ätstörningen triggar ångest. Att hetsa och kräkas är bara ett sätt för mig att lugna stormen inom mig, det måste få bli lugnt en liten stund. Nu gäller det att jobba stenhårt med att hitta nya sätt att avleda ångesten, som genom meditation. Ett sätt att hantera ångesten är att tänka att det faktiskt finns en positiv sida av den! Tidigare har jag ju tryckt undan ångest, känslor och jobbiga minnen genom att göra mig av med allt jag äter och genom att ta tabletter. Jag berättade ju tidigare att jag har missbrukat starkt smärtstillande. Nu äter jag inte sån skit och jag börjar få kontroll över ätstörningen vilket innebär att nu får ångesten och allt det där ta plats, det trycks inte undan längre. Nu är det dags att låta den stora stormen komma så den så småningom kan klinga av. Läskigt men behövligt!

Till sist måste jag klaga lite på det otroligt fina sommarvädret. Min tant tycker inte om värmen och de senaste dagarna har spenderats i sängen. Ont gör det, väldigt ont.

Hejdå!