Värken och tröttheten bryter ner mig undan för undan och jag har helt tappat mig själv. Jag går hela tiden runt med frustrationen över att inte kunna styra över mig själv och min kropp. Jag kan inte längre planera min tillvaro för att jag när som helst får ännu en fet käftsmäll som gör att jag inte kan göra det jag vill.
Tankar om framtiden snurrar och kanske är jag pessimistisk men kommer jag någonsin kunna bli klar med min utbildning eller börja jobba? Fortsätter jag försämras och inte får den hjälp som behövs ser jag inte mig själv som yrkesverksam.
Tankar om framtiden snurrar och kanske är jag pessimistisk men kommer jag någonsin kunna bli klar med min utbildning eller börja jobba? Fortsätter jag försämras och inte får den hjälp som behövs ser jag inte mig själv som yrkesverksam.
Jag väntar fortfarande på att få komma till smärtrehabiliteringen. Det har dragit ut på tiden på grund av ofullständig reumatisk utredning men som nu är klar utan tecken på någon reumatisk sjukdom. Vårdcentralen är inte direkt tillmötesgående och jag får hela tiden kriga för att få hjälp. Just nu handlar kriget mest om rätten att få ta smärtstillande. Jag får smärtstillande, dock alldeles för lite på grund av att jag hela tiden blir misstrodd och beskylld att missbruka medicinen. Jag får sällan träffa någon läkare och blir därför heller inte erbjuden att testa något annat. Alltså står jag helt handfallen, utan smärtstillande och utan hjälp. Jag kan inte ens förklara hur otroligt frustrerande det är att alltid bli misstrodd och aldrig någonsin bli tagen på allvar.
Att ha det såhär gör mig väldigt begränsad. Oftast måste jag ställa in dom planer jag har för att jag helt enkelt inte orkar. Kanske tänker man att alla är vi trötta någon gång men att vill man bara så kan man stålsätta sig och genomföra planerna. Hur mycket jag än önskar att det skulle funka så är så inte fallet Alla gånger jag får ställa in ett möte med vänner på grund av att kroppen ger upp dör ännu en bit av mig. Hur jag än vill försöka anstränga mig för att slippa ställa in så går det inte. Jag står helt oförmögen att bestämma över det.
Livet är rätt tufft för tillfället men jag ber inte om medlidande. Jag ber snarare om lite förståelse och tålamod.
Livet är rätt tufft för tillfället men jag ber inte om medlidande. Jag ber snarare om lite förståelse och tålamod.
Jag avskyr att be om smärtstillande och muskelavslappnande. Känner alltid att de misstror mig och tror att jag missbrukar. Även om min nuvarande läkare inte säger det så är det en känsla jag alltid bär med mig. När jag var på smärtkliniken för snart två år sedan så åt jag Citodon och Tramadol vid behov. Min läkare där sa att Tramadol är rävgift och att jag istället skulle få en ny medicin som man tar var tolfte timme. Den heter Palexia och jag tycker att mina smärttoppar faktiskt har minskat. Jag måste fortfarande äta Citodon då och då på grund av min huvudvärk, men Tramadolen har jag inte behövt. Kanske att du kan ta upp det där med Palexia med din läkare så att du kan få prova? Håller tummarna för dig!
SvaraRaderaUrsäkta för ett otroligt sent svar!
RaderaTack för tipset! Har läst om medicinen och är väldigt sugen på att prova. Då jag tidigare inte haft en fast läkare har jag ännu inte diskutera det. Jag har precis hittat en läkare som verkar bra, dock hade hon inte hört talas om Palexia då jag pratade med henne telefon. Ska träffa henne på måndag för första gången och då ska vi diskutera det vidare. Tack ännu en gång för tipset :-)