Vem har sagt att det är enkelt?

Jag har nu bott i Piteå i 7 år. Under dessa år har jag träffat otaligt många läkare och annan vårdpersonal angående min värk. Den ena sämre än den andra och jag har fått dom mest korkade svaren om varför jag har ont. Nu den senaste tiden har jag liksom slutat bry mig om att jag har ont, jag har känt att det inte har varit någon mening att försöka få vård längre eftersom inget riktigt har funkat och ingen har orkat ta mig på allvar. Men jag kan inte förneka att jag har ont, hur mycket jag än försöker. Jag har ständig värk.
Efter att ha börjat på psykiatrin för min ätstörning och depression har även min kontaktperson börjat intressera sig för min värk, hon tycker att det är en otroligt stor del av min sjukdomsbild och tycker det är konstigt att jag inte fått mer hjälp kring det, till exempel något så banalt som utredning. Och vet ni vad? Jo, på sjukhuset i Luleå (Sunderbyn) finns en smärtrehab-klinik som utreder all form av värk och med hjälp av olika vårdpersonal skapar man en helhetssyn på allt som pågår i kroppen. Jag har bott i Piteå i 7 år och INGEN av mina tidigare vårdkontakter har informerat mig om att det finns och än mindre skickat en remiss. Jag fattar verkligen inte hur man bara kan skita i att skicka mig vidare när dom mycket väl vet hur mycket problem jag haft med min värk.
Nu ska jag däremot få hjälp, hoppas jag. Min kontaktperson på psykiatrin ska fixa så jag får en remiss dit för att få den utredning jag har krigat för i mer än 10 år. Overkligt.

För övrigt rullar det på, på en mycket knagglig och brant väg. Min depression har blivit tyngre men ätstörningen har blivit mycket bättre. Pest eller Kolera? En annan anledning till att det är tyngre nu beror på att jag trappat ut ännu en skitmedicin. Den här gången var det Lyrica som jag fick för att klara ångesten. Om någon någonsin blir erbjuden att prova Lyrica så skulle jag helt ärligt avråda. Den har otroligt många och skumma biverkningar och att trappa ut den är ett helvete. Jag har slutat med många tunga mediciner i mina dagar men jag kan ärligt säga att det här är den värsta. Jag har varit sjukskriven under hela tiden jag trappat ut den vilket har varit helt nödvändigt då varje dag varit en kamp att orka leva ordentligt. Utsättningssymtomen börjar så smått ge med sig nu och jag har lovat mig själv att aldrig någonsin tacka och ta emot ett erbjudande om skitmedicin. Alltid lär man sig något.