Det här med studentliv och fibroliv går inte alltid ihop. Det är svårt att få vardagen att fungera rent orkesmessigt. Efter några lektioner och egen övning på skolan så kommer jag oftast hem totalt utmattad, alldeles tom. Känsligheten för ljud är extrem och huvudet känns som en enda stor bomullstuss så det enda jag orkar göra är att göra ingenting. Känslan är svår att beskriva med ord, men tanke på att laga mat, plugga lite mer, träna och sånt som andra tar för givet får inte riktigt plats.
Sen har vi det här med sömnrutin som också kan försvåra vardagen och göra den begränsad och det tack vare min medicin. Saroten är för er som inte vet någon slags antidepressiv medicin som både ska göra sömnen bättre och få nervcentrat i hjärnan att lugna sig och inte omvandla precis allt till ont. Jag använder den dock främst för sömnen då jag inte upplever någon större smärtlindring. Det stora "docket" med medicinen är att jag behöver ta den ca 12h innan jag ska upp dagen efter för annars är jag rätt död. Så; har jag lektion kl 9 och kanske ska upp runt 8 så måste jag ta tabletterna senast 20.00 dagen innan och då somnar jag typ efter 21.00 så spontanhäng och sånt funkar inte alltid. Samtidigt är jag väldigt nöjd med medicinen för sömnens skull så den är på det hela taget värd att äta.
Det som som jag dock ser som det absolut jobbigast när det kommer till fibromyalgi och ett "vanligt" liv är hur måendet kan skifta. På morgonen kan jag kliva upp och vara pigg och glad för att någon timme efter ligga helt däckad av smärta och utmattning. Det finns liksom ingen rim och reson över hur det skiftar. Jag tror att just den biten är som är svårast att förstå för alla andra; "du var ju pigg och glad i morse", "det syns ju inte på utsidan" osv.
Sen har vi det här med festande, det orkar jag inte ens skriva om för det får verkligen inte plats.
Min räddning i det hela är att jag är otroligt lyckligt lottad och har världens finaste pojkvän och vänner som förstår hur jag fungerar, jag behöver inte ljuga om varför jag ställer in saker i sista sekund och jag får full förståelse om jag inte orkar. Dom är det viktigaste och dyrbaraste jag har. Min underbara pojkvän är nog den viktigaste av alla, han försöker förstå och han tar hand om mig när jag själv inte orkar. Jag älskar dig!
Ja, som ni ser så är tantliv vs. studentliv ett pussel som ibland går ihop och ibland inte (det finns ju dagar som tanten inte alls är i farten). Men man lär sig verkligen att se vad som faktiskt är värdefullt för en själv, man behöver inte göra allt bara för att alla andra gör det. Jag har ett väldigt rikt liv och jag skulle inte vilja ha det annorlunda. En gång sa en av mina bästa vänner Amanda till mig; "Anna, du har det här för att du är stark nog för att bära det".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar