Prästens lilla kråka

Jag har en kråka i mig som inte riktigt vet vad den vill och ibland slinker den rakt ner i diket.

Insättningen av nya medicinen pågår fortfarande och igår kom det jag nästan väntat på - panikångest. Det beror nog helt på medicinen och därför var jag lite förberedd på att det skulle komma men upplevelsen blir ändå rätt tung. Som tur är har jag massa värktyg att använda mig av för att lugna mig, jag har nämligen en "Vivianne" på min axel som guidar mig ur ångesten. Vivianne var min KBT-behandlare då jag gick i smärtterapi.

Jag behöver väldigt mycket tålamod av människor i min omgivning just nu, jag måste säga nej då och då. Jag orkar inte riktigt vara trevlig, så de som får umgås med mig är I och katten för då slipper jag vara trevlig ;) Jag känner mig ändå positiv och jag tror att den nya medicinen kanske kommer att hjälpa. Tanten håller sig på avstånd vilket är fruktansvärt skönt.

Nu ska jag, Tant Fibro, kråkan och "Vivianne på axeln" dricka kaffe.