Med Ozzy-stuk menas att jag går kutryggad och skakis och det på grund av värk och kommer från min pojkvän, I, som skulle förklara för en annan vän om hur läget var. En väldigt rolig liknelse om jag får säga det själv ;)
Ringde vårdcentralen idag och hoppades på en akuttid och smärtlindring, dock blev det att jag får komma först nästa torsdag. Anledningen var att dem tyckte att jag skulle ha en längre besökstid istället för en stressig akuttid för att få tid att diskutera fortsatt behandling, så jag blev hur som helst nöjd.
Så nu går jag alltså omkring som en liten tant, dock lockade jag ut mig och I på promenad för att köpa en semla, mest för semlans skull men också för att få lite luft och för att slippa bli allt för stel. Jag är lite rädd för att det här ska vara ett långvarigt skov så jag inte tar mig iväg till skolan först efter läkarbesöket. Jag vill och ska försöka att leva ett normalt liv, vilket kan bli svårt när värken är så förbannat intensiv. Som tur är så pluggar på en sån liten skola och det gör det möjligt att ha god kontakt med lärare så jag försöker vara helt ärlig och berätta hur läget är. Tillbaka får jag en massa förståelse och orkar jag inte komma till skolan så löser det sig alltid, och det är alltid en trygghet. Det känns lite svårt att hålla motivationen uppe sådana här gånger, men skam den som ger sig! Tack vare vännerna så hålls humöret på topp och vi skämtar alltid om min värk, om tant Anna 88 år, att jag ska sluta sjåpa mig och gå ut och springa en mil osv. Vi vet alla hur det ligger till och trots att jag har så ont att jag vill kräkas så känns allt lite enklare när man skojar om det :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar