"Tant fibro ska inte få några julklappar"

Citatet från rubriken kommer från en vän och jag håller med!

Ett ord som provocerar mig en aning är Vardagslyx. Vad menas egentligen med vardagslyx? Är inte
varje dag en lyx? En lyx för att man lever, att man har tak över huvudet och så vidare? Om jag  skulle  definiera vardagslyx i min värld så är det att må bra, vännerna som jag är extremt lyckligt lottad att jag har och en pojkvän som orkar och står ut med mig när jag är grinig för att jag är trött och har ont. Vardagslyx är också att jag orkar ta mig upp på morgonen och känna mig någorlunda utvilad och värken är hanterbar. Det är också en lyx att kunna ha vilka kläder man vill, att slippa välja bort vissa plagg såsom jeans för att det gör för ont, och att ta en längre promenad. Idag är inte en dag som känns särskilt lyxig, det gör nämligen lite för ont. Molande och dunkande värk i hela kroppen, och då och då får jag mig ett litet tjyvnyp av tanten, ibland i benet, ibland i fingret. Ute står termometern på -14 så kanske är det inte konstigt att det gör ont. Det var längesedan värken var så intensiv som idag och jag är lite rädd att det är ett skov på gång. Jag känner att jag varken har tid eller lust till ett skov, jag vill orka med skolan. Med lite jävlar anamma ska det gå, hon ska inte få vinna igen, tanten. Men idag vilar jag, och imorgon orkar jag. Men det är inte helt fyskam att ha en sängdag, jag kan ju faktiskt plugga lite så har jag ändå fått ut något av dagen, kanske är även det en vardagslyx? Nja, tror jag tar och skrotar det uttrycket nu och döper mina dagar till de bästa dagarna i mitt liv :)

Jag har en god vän som alltid ställer upp och vilar med mig och precis som jag, gillar värme.